INTE SÅ MYCKET ATT ORDA OM.........

.......de två senaste dagarna.De har gått åt till att köpa kläder till ca 150 flickor,så nu kommer alla att ha nya kläder på söndagens påskfest.Det har varit två slitiga dagar att hitta byxor och topp till så många flickor i åldrarna 4-20 år typ. Vi har varit på en enormt stor "marknad"där det finns ALLT ifrån hårnålar till kläder,skor och .......ja typ allt man kan tänkas behöva och lite till.

Så måste jag berätta att jag har lärt mej baka ett speciellt bröd som är sååå gott,hade bestämt med kocken att vara i köket klockan 07.00 i morse,det var inte så svårt,det är tunna runda bröd gjorda på rismjöl bakp och vatten.De doppas ner i het olja tills de fått färg och sedan kan man fylla med lite vad man vill.

Ja det var som sagt inte så mycket att orda om,men nu vet ni i alla fall att jag lever och i morgon hoppas jag att kunna besöka Half Way Home och kanske få några bilder att visa därifrån och kanske ngn berättelse från  ngn av de nykomna kvinnorna.

Så vill jag önska er alla en skön påsk,ta det lugnt och tänk på vad Jesus utstod på korset av kärlek till DEJ!

Slutar med refrängen på en påsksång som jag sjöng när jag var ung.

"DET VAR EJ SPIKAR EJ TÖRNEKRONA SOM STÖRSTA SMÄRTAN MIN JESUS GAV. NEJ, DET VAR MIN SYND SOM HAN KOM ATT SONA,DET VAR ATT DÖ FÖR EN SYNDENS SLAV!"

KRAMAR

                             JUST NU ORKAR JAG INTE.....

berätta om fler grymheter,träffade 4 nyanlända kvinnor igår,den äldsta är 50 år och den yngsta 16,men jag får låta det smälta lite.

Istället får du några glimtar från en måndag som inte alls blev som det var tänkt.Skulle varit med Sangita på Half way House,men hon var tvungen att ta sin yngsta dotter till sjukhus,hon har haft hög feber i flera dagar.

Jag tog en promenad upp till Bouda ett område ca 30 min promenad från "min"lägenhet,jag älskar att promenera här,väja för bilar och motorcyklar,hoppa över diverse skit och djupa gropar i vägen.Alla dessa ljud,hundar som skäller och ett ihärdigt tutande från alla fordon som försöker ta sej fram mellan kossor,cykelkärror och människor....älskar det! Väl framme i Bouda går jag in på tempelområdet,där det oxå finns gott om butiker och matställen. Högt uppe på en takterass beställer jag MoMo och hotlemon med honung....mmmm! Sitter ett par timmar och bara njuter,ringer Sujan(min nepalesiske son) och det visar sej att han är på gatan utanför med sin MC,så jag hänger med honom genom stan,han ska bl.a fixa visum till flickorna som kommer till Sverige,vi fikar på ett mysigt "icke turist"ställe och har en liten pratstund.Önskar ni kunde vara med bak på "bönpallen" när vi snirklar oss tillbaka genom smala gränder där vi hela tiden väjer för fruktkärror,människor,bilar,det är sååå trångt så jag fattar inte att Sujan kan ta sej fram,han vänder sej om ibland och frågar:are u afraid mama? Näe jag är inte rädd,jag bara njuter av ALLT!!
Nu sitter jag i sängen,skriver till er och njuter av en pizza som Sujan kom med för en stund sedan,han ville försäkra sej om att mama inte skulle somna hungrig :).
Har tyvärr inga bilder från denna dag,men lägger in några från vår resa till Surketh.

Kramar till er alla. Mariah

utsikt från flygplansfönstret

kyrkan i en av byarna med stampat jordgolv

Ett underbart per i denna kyrka

toaletter i byn som Raju bekostat.

"församlingen"samlad när vi kommer dit

visst är det en underbar bild på en av väggarna i bykyrkan,en instalation faktiskt.

                                              FRUKTSTUND PÅ 5an

   I eftermiddag(lördag) har jag varit på 5an och gjort fruktsallad till 70 förväntansfulla flickor.
När vi(ficka hjälp av staben att skära all frukt)portionerat ut all fruktsallad på tallrikarna och "toppat" med lite godis,ropade Papa upp flickorna till matsalen.Nu kan man ju för vänta sej att 70 tjejjer ska storma uppför trappan,men näe då,de kommer upp i led och går och sätter sej på sina platser. De väntar till alla fått sin tallrik och tillsammans tackar de Gud för maten.....och NU kastar de sej över fruktsalladen och när de är klara kommer de till mej, kramar mej hårt och säger "thank you mom".....det tar tag i hjärtat på mej,det behövs så lite för att uppmuntra dessa Guds prinsessor,för även om frukten är billig här är det inte så ofta de får en frukt,de är ju så många, så det blir ju "en extra slant" i alla fall i matbudgeten.
Flickorna försvinner ner till sina rum för att fortsätta studera,det är examenstider här med allt vad det innebär med prover för att se om man klarar kraven till nästa klass.
Jag stannar kvar i köket med kvinnorna som är i full gång med att förbereda middagen,det skala potatis,hackas lök/vitlök,skalas ingefära som sen mals ner och under tiden allt detta görs får vi en härlig stund tillsammans.
De har en sådan längtan efter att leva ett liv nära Gud,så det blir mycket frågor omkring detta,jag försöker besvara och förklara för dem och vi får en härlig bönestund tillsammans.
Det är en lite "äldre" kvinna med vid bordet som jag uppfattar som huvudansvarig för köket,hon kan ingen engelska så en av flickorna berättar hennes historia. Hon har fyra barn,mannen finns inte med i bilden längre och de två yngsta flickorna "försvann" för flera år sedan,de var då 7 och 14 år!! Hon har ingen aning om var de finns idag!När jag undrar hur hon orkar leva med detta,säger hon att "utan min tro på Gud hade jag inte orkat"! Hon är övertygad att Gud tar hand om hennes flickor när hon inte kan och att de ska komma tillbaka en dag.....vilken förtröstan!!
Nu har hon vigt sitt för att finnas för" Guds prinsessor":Hon är tidigast uppe och senast i säng,berättar en av medarbetarna. Det jag förundras över är hennes tillit till Gud och den glädje hon utstrålar,hon skrattar hela tiden,denna Gudskvinna inger en otrolig respekt och jag känner mej såå priviligierad att ha fått träffa henne.
TACKSAM över en fantastisk eftermiddag tar jag skolbussen hem(hade tänkt gå,men det ville inte Papa så han såg  till att bussen plockade upp mej när den passerade. Det är lönlöst att försöka protestera,här gå man inte ett steg för mycket ;)!

                       

ALLA flickor vill bli den som får be för maten,denna gång blev det  denna lilla prinsessa.

Min HJÄLTINNA!!

 
                        NÅGRA GLIMTAR FRÅN VÅR RESA TILL SURKETH..........

Det har varit en omtumlande resa,så det är svårt att samla ihop allt och få ner det i skrift.Tankarna far hit och dit,från snöklädda solbelysta bergstoppar när vi flög dit, till en tonårsflicka som sitter utanför sin hydda och ammar sitt andra barn.Förmodligen är fäderna  förbipasserande lastbilschaufförer som mot några rupis har våldtagit henne och sedan åkt vidare.
Vi besökte flera byar under de tre dagar som vi är där,det man slås av är den enorma fattigdomen,det är brist på ALLT!! De flesta byarna har ingen brunn utan hämtar sitt vatten från floden,det är brist på mat, kläder och "husen" de bor i är ofta fallfärdiga,man kan inte fatta att det kan bo ngn där.
En man berättar att regeringen vill riva hans hus för det ligger ngn meter på fel mark,han ber att vi ska be för honom så att han och familjen får bo kvar. Vi följer med och tittar på hans hus(som inte är mycket till hus,har en bild på det nedan) och så ber vi för honom.

När vi kommer till en by sprider det sej snabbt att vi är där och byborna kommer,en del bara för att titta på utlänningarna andra för att få hjälp i bön för sina sjukdomar.I varje by finns det några som blivit kristna och de har ett rum eller till och med en liten kyrka,ett enkelt hus med stampat jordgolv,men där de kan träffas för att be och sjunga tillsammans.
Jag vet inte hur många vid bad för,men det var många,under de där dagarna,nöden är stor och krämporna är många,de har ju ingen möjlighet att gå till ngn doktor.
Varje gång vi lämnar en by känns det tungt att inte kunna göra mer för dem,tankarna är så många att det är svårt att sätta ord på dem och ofta sitter vi tysta i bilen och ibland kommer tårarna och vi kramar varandras händer i samförstånd.
Samtidigt finns det ju mycket att glädja sej över,ca 300 flickor har blivit räddade från livet i byarna eller på bordeller i Indien och jag fick i dag höra att det är ungefär 100 nya flickor på väg hit,plus 6st lite äldre flickor/kvinnor som kommer till Half way home i veckan,plus att fler bäbisar är på väg hit,när ALLA papper är klara på dem.
Ni förstår ju att det behövs fler faddrar,DU KAN GÖRA SKILLNAD!!
Gå in på : lovenepal.se. Där hittar du all info du behöver.

Nedan ett smakprov på alla bilder från vår resa. Det kommer fler senare.

              Kramar

Mannen och hans hus som jag beskriver i texten

Ahlgrens bilar gör susen!!

Hoppas att dessa små flickor ska slippa utsättas för övergrepp!

genom att bli fadder kan du vara med och rädda dessa flickor

så här ser ett kök ut,en liten häll med ett par gropar i där man eldar.

                                                       BIBLAR OCH KORTHA!!

                   Tack för bidragen till nya biblar till flickorna!!! När Mikael var nere beställdes 300 nya biblar!! Det är verkligen gripande att se hur sönderlästa och tårmärkta deras biblar är!! Nya biblar var det första de sa att de behövde när vi frågade om det var ngt särskilt de önskade sej.,bibeln är deras tröst och bästa vän och nedan har jag en bild på en av de sönderlästa biblarna.

Så har vi hämtat våra korthor(en typisk dräkt för nepalesiska kvinnor.) Mycket tid har gått åt till att se till att ALLA barnen gör ett "fadderbrev" som Evelina Alfven ska ta med hem så att alla faddrar ska få ett personligt brev med en teckning från just "sitt" barn.

Under veckan har vi oxå fått vara med om att ta de första spad tagen till den nya kyrkan. En riktigt härlig stund,en grop var grävd för första betongpålen och i den la man ner en bibel.strödde ut en påse salt(vi ska vara jordens salt) och så en flaska med olja(den helige ande) 3 härliga symboler,därefter bad vi för kyrkan,sjöng en sång och åt MoMo...pastaknyten fyllda med kyckling eller grönsaker.

 Den nya kyrkan kommer att ha 1000 sittplatser,plats för bibelskola,kontor,gym!!! och mycket annat.Den blir 3 våningar hög.

Ja det var lite glimtar från Kathmandu och i morgon bitti kl 08.00 lokal tid flyger vi till Surketh och badibyarna.Jag tar inte med datorn så nu får ni vänta till slutet på veckan med ngt livstecken från mej.

Håll till godo med lite bilder.  Kramar till er alla.         Mariah

Sujan och jag på babyhemmet

Skolflickor i sina uniformer

Här är det inte tal om att ha en egen bänk!!!

En av de sönderlästa biblarna.....den är max 3år år gammal!!

Är vi fina eller är vi fina ;)

  

                                          BRÅDA DAGAR.......

 Ja,det har verkligen varit fullfart de senaste dagarna. Vi vill ju hinna med så mycket som möjligt när Mikael är här.Först och främst ska vi lyssna till de flickors berättelser som ska med till sverige. I måndags kväll träffades vi(svenska teamet,Mikael,pastor Raju och en tolk) för att flickorna skulle berätta. När den första flickan,som är i övre tonåren berättat klart ,orkade vi inte höra mer den kvällen!

Hon berättade i en timme ungefär och när hon började gråta sa Raju: detta är ett genombrott för henne,hon har inte kunnat gråta förut.Hon kom i julas så det är ju inte så länge hon varit här.

Det är ju en del i läkningsprocessen att få berätta för någon som lyssnar och också få gråta tillsammans med människor som visar omsorg,medkänsla och som finns där hela tiden och också efteråt.

Mycket av det hon berättade är så fasansfullt så jag kan inte ens skriva ner det här.

Ska försöka skriva ngt för att ni ska förstå hur oerhört viktiga ni är som på olika sätt sponsrar detta arbete!

Hon såldes av sin egen syster till en bordell i Indien,som alla flickor som kommer dit kämpar de emot den första tiden.Hon sparkade,slog med armarna och skrek när den första kunden kom och det gick upp för henne vad det handlade om. Då höll hennes syster och några till fast henne!!!!och så kunde våldtäkten geomföras.

En vanlig dag var hon tvungen att ta emot ca 30 förövare och varje gång hon skrek och spjärnade emot blev hon slagen,skuren i ansiktet och på kroppen med rakblad!!

Vid en speciell högtid i Indien då det kommer mycket folk från olika håll och länder berättar hon att flickorna var tvungna att jobba fram till 4-5 på morgonen,så i stället för 30 övergrepp blev det ca 60 övergrepp/dygn!!

Tänk dej en liten tonårstjej,som dag ut och dag in ska genomlida detta. Alla flickor vi pratat med säger att det värsta är inte själva "sexakten" utan det grymma våld som dessa män finner njutning i!!

Vi ska träffa flickorna idag oxå,så var gärna med och bed för dem,om ni bara visste vad det betyder för dem när vi berättar att det är många i Sverige som beder för dem. Här ser vi vad bön förändrar,så TACK för att ni kommer ihåg dessa flickor i era böner och gåvor.UTAN ER HJÄLP SKULLE VI VARA TVUNGNA ATT SÄGA NEJ TILL FLER FLICKOR,MEN DET GÅR JU INTE....ELLER HUR!!!

Pastor Raju berättade här om dagen att det är 75 nya flickor på väg in och 7 nya bäbisar som slipper hamna i fattidom......vi fortsätter stödja med pengar och förbön!!!

Gå in på LOVENEPAL.SE och gör en insats för dessa små Guds prinsessor och även prinsar numera :)

Kramar Mariah

PS.På söndag flyger jag tillsammans med Evelina Stina  och en tolk till Surket(förmodligen felstavat,men det låter så) som är närmsta ort före Badibyarna. Vi ska besöka så många familjer som möjligt och också träffa de 75 flickor som ska komma till våra hostels. Är så tacksam för ekonomiskt bidrag till detta.DS

                                      BRÅDA DAGAR