NEDRÄKNINGEN HAR BÖRJAT.......
Idag om precis en månad har vi (Mallen och jag) landat på svensk mark och sitter kanske och fikar med familjen,eller nåt ;).Det känns väldigt konstigt att det snart är ett minne blott,det är inte bara positiva känslor när jag tänker på hemresan. Visst det blir UNDERBART att få träffa familjen igen,hade jag inte haft den hade jag väldigt gärna stannat kvar!!Livet här är på många sätt svårare och krångligare än i Sverige,ta tex elet,att bara ha el 6-7 tim/dag,eller vägarna som inte ens går att beskriva så hemska är dom...men ändå,det är så enkelt, långt borta från stress och en massa krav och måsten som finns hemma. Ja jag skulle gärna stanna kvar,men jag kommer att återvända så fort det bara går,jag har ju en jättefamilj här som väntar på mej ;)
Jag har fått en del bilder av Emelie W(en av volontärerna) som hon tog när hon besökte Badi village,det är den by uppe i bergen som flickorna på hemmen kommer ifrån.Har skrivit lite om den i ett tidigare inlägg.
Jag frågade två av mina syflickor om dom ville se bilder från sin hemby,var rädd att det skulle påminna om för mycket negativt men de ville absolut se.Det var faktiskt riktigt roligt att se glädjen när de kände igen någon ur familjen eller en släkting,deras hus var oxå med på bild.Den ena flickan börjar stilla gråta och jag undrar lite oroligt om vi skulle stänga av, men då skakar hon bestämt på huvudet och säger att hon är jätteglad att få se bilderna,hon har inte varit i byn på många år.
Jag har funderat på att sammanställa alla mina bilder och minnen från tiden här och erbjuda församlingar,kvinnofrukostar,mansträffar,syjuntor, gympagäng,husförsamlingar ja "you name it",att komma och berätta om byn och flickornas situation och samtidigt få göra en insamling till arbetet här så att fler flickor kan komma ifrån sitt helvete och kanske oxå hjälpa till i byn så att de kan ha kvar sina flickor.
Vad tror ni?? Ge gärna respons och vill du att jag besöker din grupp så kan du mejla mej på : mariah.ander@gmail.com. Vi hörs och kanske ses.KRAM
Jag frågade två av mina syflickor om dom ville se bilder från sin hemby,var rädd att det skulle påminna om för mycket negativt men de ville absolut se.Det var faktiskt riktigt roligt att se glädjen när de kände igen någon ur familjen eller en släkting,deras hus var oxå med på bild.Den ena flickan börjar stilla gråta och jag undrar lite oroligt om vi skulle stänga av, men då skakar hon bestämt på huvudet och säger att hon är jätteglad att få se bilderna,hon har inte varit i byn på många år.
Jag har funderat på att sammanställa alla mina bilder och minnen från tiden här och erbjuda församlingar,kvinnofrukostar,mansträffar,syjuntor, gympagäng,husförsamlingar ja "you name it",att komma och berätta om byn och flickornas situation och samtidigt få göra en insamling till arbetet här så att fler flickor kan komma ifrån sitt helvete och kanske oxå hjälpa till i byn så att de kan ha kvar sina flickor.
Vad tror ni?? Ge gärna respons och vill du att jag besöker din grupp så kan du mejla mej på : mariah.ander@gmail.com. Vi hörs och kanske ses.KRAM
 |
| som ni kanske ser är det bara pojkar på bilden,förutom en förståndshandikappad flicka som fått vara kvar. Alla andra flickor är sålda eller finns på ngot av våra hem. |
THE COUNTDOWN HAS BEGUN…
SvaraRaderaExactly one month from today we (Mallen and I) will have landed on Swedish ground and will possibly sit and have fika (tea time) with our family or something ; ) It’s very strange that soon this will all be a memory. There are not only positive feelings when I think of the trip home. Of course it will be WONDERFUL to meet the family again, but if I didn’t have them I would stay here!! Life here is in many ways more difficult than in Sweden, with for example the electricity which we only have 6.7 hours per day, or the roads which words cannot describe how terrible they are… but yet, it’s simple, far away from stress and demands and all the “must do’s” at home. I would love to stay here, but I will come back as soon as possible. I have a huge family here now that will be waiting for me ; )
I have been given a bunch of photos from Emelie W (one of the volunteers) which she had taken while she was in the Badi village up in the mountains where the girls come from. I’ve written about it in early posts.
I asked 2 of my sewing girls if they wanted to see the pictures of their home town. I was worried that it would bring back too many negative memories, but they definitely wanted to see them. It was actually pretty fun to see the happiness they felt when they saw someone from their family or their old house. One of the girls started to cry and I wondered if we should turn off the computer, but she very decidedly shook her head and said that she was happy to see the photos. She hadn’t been in the village for many years.
I have considered compiling all of my pictures and memories from my time here and then offering the church, women’s breakfast, men’s group, sewing circles, exercise groups, cell groups, you name it – that I would come and tell about the village and the girl’s situation and at the same time offer the opportunity for them to donate money to the ministry so that more girls can come out from the hell they live in and also to help in the town so that they can keep their girls with them.
What do you think?? Feel free to respond and if you’d like me to visit your group you can email me at mariah.ander@gmail.com. We’ll be in touch and possibly meet. HUGS
Note from the last photo:
As you can see there are only boys in the picture except for one mentally disabled girl who was able to stay. All the other girls have been sold or are at one of our girl’s homes.